The Nowhere Girl

Det kvava vädret som varnade om åska tryckte mot hennes tinningar när hon gick mot bilen som stod parkerad utan för systembolaget där hon just handlat två vintetror inför helgen.

Hon slängde likgiltigt ner den gröna kassen på golvet i baksätet, satte sig i bilen och började köra hemåt mot Djupegatan där hon bodde i en liten

tvåa fyra trappor upp.

För att vara mitt på dagen, en varm helgdag, så mötte hon inte särskilt många som var ute och sommar åkte. De enda som hon mötte var ett ungt par som kom vandrandes hand i hand efter hamngatan, troligast på väg mot Möljen, där brukade ungdomarna samlas dagar som dessa och äta mjukglass. Surt ökade hon gasen när hon kom till den lilla backen som leder in på Djupegatan, som hastigast slängde hon en blick mot Östra Skolan som reste sig upp mot himlen med sina khaki färgade sten väggar, skolan var en massiv byggnad, hennes gamla skola där hon som7-åring fick lära sig alfabetet och att räkna, där hon som 10-åring bröt näsbenet efter en hård snöpulning av Hasse Markussen så att blodet sprutade, där hon

som 15- åring blev kär för första och enda gången i sitt liv, i den underbara, långa och tystlåtna Olle Svensson.

Den lilla hissen i entrén, som trängdes med den minimala trappan, kändes som ren lyx när hon bar på de tunga matkassarna och plastkassen från Systembolaget med, de två vintetrorna, som skar in i handflatorna på henne. Hon makade sig in i hissen och tryckte på knapp nummer fyra. Hissen brummade lite hest och rörde sig långsamt uppåt, hon släppte ner kassarna med en svag duns och torkade svetten ur pannan, hon kände sig klibbig och skulle nog behöva tvätta det långa håret som just nu hängde som en rödblond gardin för ögonen på henne, något som fick henne att automatiskt föra det bakom öronen. Hissen stannade till med en skakig duns.

Lägenheten var i en enda röra.

I det lilla köket, inrett i tidigt 50-tal med turkosa skåpluckor och schack rutigt linoleum golv, reste sig ett berg av disk ur diskbänken.

På det nätta lilla köksbordet i ljust furu samsades ett antal tomma vinflaskor med udda ättiketer, en hög med gamla dagstidningar vara av den senaste låg

uppslagen på nöjessidorna bredvid resterna av frukosten från i morse, en urdrucken kopp kaffe och en halväten bit toast. Intill kaffekoppen

låg hennes käraste ägodel, en askkopp i porslin med ett motiv av ”The King Himself”, Elvis Presley. Elvis ansikte syntes dock inte av

p.g.a. alla illaluktande cigarettfimpar som fyllde askkoppen.

Telefonen ringde plötsligt och hon slängde hastigt ifrån sig kassarna på golvet framför köksbänken och rusade in i vardagsrummet för att svara.

”Michelle”

”Hej! Jag heter Lars Wineberg och ringer från…”

Hon slängde hastigt på luren.

”Jävla telefonförsäljare” mumlade hon medan hon gick ut i hallen för att ta av sig skorna som hon inte hade hunnit sparka av sig ännu.

Hon gick tillbaka in i köket och tog upp ett paket Blend Menthol ur matkassen, öppnade det och tände en cigarett som hon förde till munnen och sög på medan hon plockade in matvarorna i kylskåpet.

Hon ställde upp kassen från systembolaget på köksbänken och tog upp

en av vintetrorna, i ett av skåpen ovanför diskbänken hittade hon sina fina vinglas, som hon köpt billigt på IKEA förra hösten, och fyllde ett till hälften med den röda vätskan.

Med vinglas och cigarett i var hand gick hon genom vardagsrummet och stegade ut på den inglasade balkongen där solen sken och gav en kvav men ändå behaglig atmosfär med de två stolarna i rotting, ett litet bord med glasskiva och en liten hylla där hon förvarade några gamla vecktidningar och en del krukväxter.

XOXOX Ingrid