The Nowhere Girl

En liten udda grej som hänt mig är att jag sedan 5 år tillbaka nästan alltid lyckats falla för en kille som börjar på bokstaven "J" och det är inte några, oh nej, vi snackar om 5-6 stycken här, alla med namn som börjar på "J".
Vad säger ni om det alla spåkärringar och slagrutemän där ute?

Det speciella med denna låt är att varje gång jag lyssnar på den, får den mig att tänka på en gammal vän, en vän som var, för mig, som min siamesiska tvilling, min första riktiga kärlek och den som krossade mitt hjärta,en av dem som formade mig till den jag är idag. Om du läser det här nu och känner igen dig vill jag säga det jag aldrig fick säga och som jag nu, även fast vi blivit någorlunda vänner igen, måste få sagt,för att jag inte ska gå under.

Jag vet att jag har mig och min egen svartsjuka att skylla, den där kvällen när vi bråkade och vi officiellt slutade vara vänner, vi var båda hemska mot varandra på vårt eget sätt. Det var aldrig min mening att såra dig, jag ville bara vara en del av ditt liv, finnas nära.....betyda något för dig som du gjorde för mig. Du hade förändrats så mycket sen du åkte din väg, fått ett helt nytt liv, jag kände mig utbytt, ensam och svag. Det var den svagheten som förstörde allt och jag ångrar mig, och det jag skrev den där kvällen som jag är säker på att du aldrig läste, eller gjorde du? Det var bara den enda sättet jag kände att jag kunde bli hörd på, även om jag skrev det mer till mig själv än till dig, liksom jag skriver här. Vilket känns riskabelt och kanske idiotiskt, men jag måste.
Vi har nu börjat prata med varandra igen sen den gången vi möttes när jag satt på busshållplatsen och pratade i telefon med min mamma, vi pratade hela vägen hem på bussen och jag är så glad att få vara en del av ditt liv igen, även om det är en liten del.

En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig, jag önskar dig lycka

-Ingrid

Klockan är snart halv tre på natten.
Jag känner mig lite småfet och ful som vanligt samtidigt som jag filosoferar och inte kan sova.
Jag vet inte vad jag ska gör.....allt känns blockerat och omöjligt, som en förstoppad tarm *skratt*
Allt står så jävla stilla och jag fryser, vill ha någon nära, att värma mig hos, att kunna prata med, men sånt
är omöjligt halv tre på natten. Sånt är omöjigt för sånna som mig, människor som inte kan älska sig själv och därför inte kan bli älskad-

Hej!
Japp du läste rätt.
Den 14 februari alias Alla hjärtans dag, alias Valentine's day ska jag sitta hemma, dricka apelsin juice, och gråta....jag hatar den dagen! eller hatar och hatar, hat är ett starkt ord som man inte ska använda i onödan men om jag säger att jag fullkomligt, helt ärligt, tycker att alla hjärtans dag är urusel, och att om amor alias cupid alias jättebebin med blöja och pilbåge verkligen var en person
-I would kick him in the nuts!
Varför? Jo bl.a för ovan nämnda och för att alla hjärtans dag har aldrig  gett
mig någon sann glädje, en ros av min bästis Anna när vi gick på högstadiet, gelehjärtan av mamma...men aldrig sann lycka, aldrig ren och glödande kärlek.
Kanske har jag sett alldeles för många romantiskakomedier i mina dagar, men borde det inte finnas någon där ute för även lilla mig?
Jag har alla kriterierna för en romantisk komedi, okej nästan alla, jag är ganska
självständig, singel, hetro,smart och rolig, och inte för att vara självgod, men om jag inte var överviktig skulle jag vara ett riktigt kap...tror jag.
Men ser killar mig? Nej inte så, eller det har säkert hänt...en gång fanns det en som var kär i mig men som ändå sket i att berätta det för mig, först efter att han kommit över mig så erkännde han."Ville inte riskera att förlora vår vänskap" No shit, nu har vi typ ingen kontakt längre ändå pga av dig.
-Fatta hur jävla patetisk man känner sig av att närma sig tjugo och aldrig ens kysst någon, på mun! Jag har aldrig haft en kille, bara äckliga nätkillar som varit ute efter "nudeshots" o "innocent fun online"
och valde mig för att jag antagligen såg tillräckligt desperat ut för att gå med på det, vilket jag kanske var, sexton och aldrig blivit älskad av någon annan en päronen, tack och lov, inga nudeshots.

Och jag är kär...nästan helt säker på det...varit det i typ tre år nu...aldrig sagt något. Jag har velat men av samma skäl till att jag hatar 14 februari, har jag inte vågat. Jag orkar inte med den smärtan igen..och jag är säker på att det kommer att bli smärtsamt.

- Vi har ju knappt yttrat ett ord till varandra, alltid blir det ett "Hej! läget?, Okej samma här" och sen tystnad, jag är inte 100% säker på varför jag känner som jag gör men jag tänker på dig innan jag somnar, när jag sett dina vänner på stan har jag tänkt "Vad gör du nu?"

Nu har det gått nästan ett halv år sedan vi sågs sist, jag tänker på de få gånger som vi verkligen pratade med varandra på lektionerna, de får mig att småle, även om de var rätt oviktiga på ett sätt, så var de viktigare på ett annat, för mig.
Men jag förstår att du aldrig insåg det(eller gjorde du?) eftersom jag hela tiden spelade cool och ville verka obemärkt, medans jag såg på dig, i smyg.
Du är så fin, fast du inte verkar ha förstått det........


Kram o Glad Alla Hjärtans dag(I förskott) till er lyckliga, och olyckliga.


YOU ARE LOVED, BY ME XOXOXOXOXOXOOOXOXOXOXOXOXOXXXO

Nej! Det är jag inte, även om jag gjort saker i mitt liv som skulle kunna
stämpla mig som det, saker som jag inte har lust att berätta om på en
så öppen plats som en blogg där vem fan som helst med en uppkoppling
kan sniffa sig fram till.
Jag erkänner, jag e ingen perfekt liten ängel, men vem e det egentligen?
Jag har gjort min beskärda del dumheter,ljugit folk upp i ansiktet, pallat
frukt och morötter(^^) tjuvrökt när jag var nio, vandaliserat, varit med
i slagsmål, nästan kastrerat en kille för att han höll fast mig
bakifrån tills det att jag fick panik och slog,
varit med och snott sprit av en alkoholist och sedan ersatt den
med salt vatten, något som egentligen var lite halv snällt?..kanske, jag vet inte.

I alla fall...genom åren, min uppväxt, har jag setts(och kallats)
tråkig och pryd, well folks, if only you knew.
Ja, jag e pryd, men det är bara en sida av mig, en sida som
slåss mot en annan, men ändå kan accepterar
varandra tillräkligt mycket för att kunna överleva med varandra.

Hej! Jag heter Ingrid Norman, jag är en tjej som lever som
vem som helst, jag är pryd och har svårt för att säga vissa
"sexiga" saker, no sexappeal what so ever.
Jag anses vara tråkig och beige är färgen jag skulle kunna beskrivas som.
Jag är en romantiskt lagd person, men som fått sitt
hjärta brustet utan någon framgång.
Tyst och stilla glider jag fram genom livet utan att göra
någon förnär,för att inte såra någon, för att jag inte gillar när folk
tittar snett på mig, dömmer mig med deras blick.
Jag älskar barn och vill själv ha en familj på 2-3 barn och vara gift med min
stora kärlek, ha en succé karriär som barnförfattare/illustratör och
leva lycklig i alla mina dagar.

Hej! Jag heter Ingrid Norman, jag lever som vilken tjej som helst,
jag vill visa mig tuff och stark, även om jag är en fruktansvärt
osäker person, pga av all totyr liknande psykisk mobbing från åk 1-9.
Jag var kär och galen och blev sårad gång på gång
på gång på gång, but I still kepped strong.
Jag bara älskar killar med långt hår och ögon som
får en att dåna, jag gillar tanken på tuffa tag och
jag tycker att estet/alternativa/grunge/metal(m.m) killar är de finaste som finns.
Jag är hård och iskall,promiskuös och jag skiter i allt, svart är en färg
man skulle beskriva mig som.
Jag tycker barn är söta och skulle själv vilja ha några
när jag blir äldre, efter min karriär tagit fart och jag hittat
killen som vill ha mig för mig, för alla mina sidor, good or bad.


Hej! Jag heter Ingrid Norman, jag lever som vilken tjej
som helst och jag är straight.